2012

2012-04-27
I mars besökte författaren Agneta Pleijel Kulturhuset i Borås som Glokala Sjuhärads gäst och berättade om Etikkommissionens arbete. Hon har nu sänt oss denna text som är ett utkast till en artikel, beställd av tidskriften 00-tal. Läs och begrunda!

Äntligen fick  jag se Strindbergs Spöksonaten i Mats Eks uppsättning på Dramaten. Den är en lysande föreställning, en koreograferad dans runt förtiget och förträngt. Och i en scenografi som påminner om något av Caremas äldreboenden, bland gubbar och gummor, dementa och själsfrånvarande.

Det är mycket som är dolt i pjäsen.  Men nu ska alla hemligheter blottas! Strindberg var en mästare på det. Hans protagonist är gubben Hummel. Som har hållhakar på de andra. Han avslöjar den ena väl bevarade hemligheten efter den andra – skändliga, snaskiga, små och stora. Och samtidigt avslöjar han sig själv.

Ur hans ansiktsmask lyser Stina Ekblads förtvivlade ögon fram – hos en gubbe som varit en bedragare, äktenskapsbrytare och despot. Härsklysten och ensam. Genom det han konfronterar de andra på äldreboendet med och tvingar dem att erkänna som sanning, ligger hans enda återstående sötma: hämnden.

Det är underbart gjort; med humor, medkänsla och precision, och varje gestalt är en särskild individ. De där ögonen i ett åldrat gubbansikte vill inte släppa. Genom den vidöppna blicken halkar vi, åskådarna, rakt ner genom åren till en barndom. Som stavas kärlekslöshet. Och pervertering av en gång uppriktiga känslor. Pjäsen skrevs för länge sen, och hur ser det ut nu?

Lever vi i ett samhälle där bara pengarna är ett mätinstrument för värde och där ord som medkänsla, humanitet, moral, respekt och människovärde börjar bli tomma begrepp? Men överallt talar vi ju om etik.  Överallt används ordet, och överallt  finns kurser i etik. Vad betyder ordet? Plötsligt får jag för mig att Mats Eks äldreboende liknar en åldrad europeisk befolkning, instängd i omständigheter som den inte längre kan rå över. Och som har hamnat i en förlamande motsättning mellan oförenligheter.

*

Jag går hem och letar efter anteckningarna från sociologen Zygmunt Baumans föreläsning på Södra teatern i Stockholm förra sommaren. Den var inte särskilt uppmuntrande, han såg mörkt på vår samtid.  Balansen mellan nationellt och globalt har förryckts. Det är den globala  ekonomin som styr, och var finns makten? Den tycks flyga runt någonstans i cyberrymden.

Aldrig har mänskligheten stått inför större utmaningar som den saknar lösningar på, menade han. Han kallade vår tid för ett ”interregnum” där en gammal ordning som vi kände till inte fungerar längre, och där ingen ny ordning är i sikte. Gamla värderingar har blivit dysfunktionella. Det som erbjuds den rika världen är shopping, konsumism. Också moralen kommersialiseras, menade han, eftersom det inte finns någon värdemätare utom ekonomin.

Med en bild som kändes träffande beskrev han hur vi sitter i ett flygplan, styrt av en autopilot. Vi vet inte vart vi är på väg och inte heller att flygplatsen där vi ska landa inte är byggd ännu. Det är vad moderniteten har lett till, enligt Bauman.  Till moderniteten hör migrationen. Den är en naturlig och logisk följd av utveckling, framsteg och ekonomi. En gång gick migrantströmmarna till Amerika och till kolonierna. Nu har de vänt.

Migranterna kommer nu hit till Europa, och tycks hota välfärden här. Det skapar ett moraliskt problem. I Italien står immigranterna idag för 11 % av BNP – men inte en enda av dem har parlamentariska rättigheter.  Hur kan EU tillåta det – utan att underminera en hörnsten i Europa, demokrati och mänskliga rättigheter? frågade Bauman. De europeiska staterna rider spärr mot immigrationen. Och här finns en paradox.

Europas befolkning är inte bara åldrad utan minskande. Det behövs inom kort 30 miljoner nykomlingar om inte de europeiska  ekonomierna ska kollapsa och hela vår livsstil, påpekade Bauman.  Somliga  nämner högre siffror, 50 miljoner. Immigranterna är helt nödvändiga, alla politiker inser det, men Europa bygger murar för att hålla dem borta.  Det är sannerligen en paradox – det som pågår är en krock mellan realitet och politik.

Hur kommer det sig att  politiken lägger ner sådan möda på att hålla invandrarna borta, trots att den under tiden säljer ut några av den europeiska civilisationens omistliga värden? En central fråga.  Förmodligen den mest centrala av alla.

*

Det som skiljer gubben Hummels tid från vår egen är marknaden, och att också politiken är ute på marknaden. Politikerna måste sälja in sitt budskap så att de kan klara nästa val. I motsats till Per Albin Hansson måste en politiker idag sitta i tv-soffor och se bra och tilltalande ut för potentiella väljare.

De som lade sin röst på Per Albin Hansson visste oftast inte ens hur han såg ut.  Medan dagens politiker genast får veta om de gått hem genom opinionsundersökningar två gånger i månaden eller oftare.  Politikerna får sålunda omedelbart kvitto på om de faller på läppen – vilket tvingar dem till ett sorts reklammarknadsbeteende. Politikens marknadsanpassning gör politikerna sämre än de skulle behöva vara.

Den som är rädd för att inte ha väljarna med sig tvingas till en kortsiktig politik.  Ett långsiktigt perspektivtänkande har blivit dyrt och bestraffas. Politiker är emellertid valda för att leda, inte för att springa efter ofta nyckfulla dagsopinioner.  Det tragiska, i verklig mening tragiska  är att ingen politiker idag törs stå upp och säga så här vill vi ha det.

Vi måste ha invandring, annars går det åt helvete. Och nu ska vi förebereda oss för det.  Men om en politiker skulle våga komma med ett så klart budskap, riskerar han eller hon förlust i nästa val. Och blir ersatt av någon annan, som inte heller törs klarspråk. Varenda insiktsfull politiker inser förmodligen att det behövs ett stort tillskott av invandrare. Men kan inte säga det, och får istället ägna sig åt kortsiktiga lösningar.

Det gör att vi befinner oss i en bisarr situation. Politiken ägnar sig inte åt de verkligt viktiga och brännande frågorna. Mest handlar den följaktligen om pengar,  det vill säga tjabbel om fördelningspolitiken.  Någon klok människa – kanske var det professorn i juridik Anna Christensen, död sen en del år eller kanske var det någon som lärt av henne – sa att om man ska se var ett samhälle och en rättsordning börjar ruttna ska man rikta ögonen mot de områden där insynen är minst och där de svagaste befinner sig: det är åldringsvården, kriminalpolitiken och flyktingpolitiken.

Man ska intressera sig för dem som mest av alla saknar röst, alltså för de dementa, för fångarna och för flyktingarna.  Behandlingen av dem visar var vi befinner oss eller är på väg. Så låt oss se på behandlingen av flyktingar och asylsökande i Sverige. Där är tillståndet i stark förruttnelse.

*

Jag ska nämna några saker som vi, medborgarna i Sverige, aldrig någonsin skulle acceptera om det var vi som utsattes för det. När det gäller flyktingpolitiken har vi fått så kallade domstolar, som emellertid inte är några riktiga domstolar. Jag minns en domare från en vanlig domstol som tillsattes som vice generaldirektör för dåvarande Invandrarverket och råkade i chock.

Han trodde att han skulle komma till en svensk myndighet. Men det gjorde han inte. Invandrarverkets tjänstemän  hade – sa han senare i en intervju i DN – fått för sig att det var de som skulle reglera invandringen! Det var inte verkets uppgift men det hade tagit på sig rollen, helt emot lagens bokstav.

Vi fick en ny asylordning 2006. Det kallades för en reform. Nu skulle rättsäkerheten stärkas för flyktingar, hette det. Men för den som minns tillkom reformen sedan ett statsråd stått i talarstolen och ljugit om de apatiska barnen som skulle må bättre av att avvisas. Det krävdes fem år av journalistiskt grävande, ett jättearbete av Gellert Tamas, för att klargöra hur det gick till när svårt sjuka barn och deras familjer deporterades.

Med polis. Efter brutala inlåsningar i häkten. Med fastbindning av ångestskrikande barn på flygplansgolv. Och transport till flygplatser där familjer med devitaliserade barn lämnades utan att någon vidare bekymrade sig för dem. Och om hur läkare förhindrades att vara etiska – en läkare får enligt läkaretiken inte frånhända sig en patient utan att ha försäkrat sig om att den får nödvändig vård. Gellert Tamas bok ”De apatiska” handlar om en skandal.  Den berättar om en politisering av hanteringen av flyktingar som dirigerades uppifrån. Om hur gränsen mellan  regering och den så kallat självständiga myndigheten löstes upp och sopades undan.

*

En flykting som kommer till Sverige borde ses och  behandlas som ett rättssubjekt. Det finns en asylrätt, en utlänningslag och konventioner som Sverige har undertecknat.  Istället behandlas flyktingen med en misstänksamhet som om han eller hon vore kriminell. En enorm apparat sätts igång för att undersöka om flyktingen är ”trovärdig”.

Även om Migrationsverket inte ifrågasätter att flyktingen kan ha råkat ut för förföljelse kan han ha ljugit om en detalj, som om flyktväg. Det är inte särskilt konstigt. Flyktingen har förmodligen kommit med hjälp av flyktingsmugglare som hotat med repressalier om flyktvägen avslöjas. Det känner Migrationsverkets tjänstemän naturligtvis till. Men en enda sådan detalj kan användas för att underminera flyktingens ”trovärdighet” och motivera avslag.

En flykting ska kunna identifiera sig. Många flyktingar saknar emellertid identitetshandlingar. Hur ska en uigur på flykt från Kina där han inte tillåtits ha ett pass kunna skaffa fram den identitetshandling som Migrationsverket kräver?  Flyktingsmugglare berövar ofta flyktingar deras id-handlingar; det är inte ovanligt eftersom de behövs för nya smugglingar.

Identitetsprövningarna tar oerhörd tid och lämnar under tiden inte sällan flyktingen i  häkten och förvar. Enligt lagen har Migrationsverket ett utredningsansvar. Det är sålunda Migrationsverkets uppgift att utreda omständigheterna som rått vid flykten. Detta ansvar åsidosätts för det mesta.  Här gäller i stället en omvänd bevisordning: en flykting krävs på bevis för att han eller hon talar sanning.

Det skiljer förfarandet i migrationsdomstolarna från varje annan svensk domstol.  En mördare eller våldtäktsman har inte att själv bevisa sin oskuld. Det är rättsväsendets och domstolens sak. Men inom flyktingpolitiken gäller den omvända bevisbördan, det är den asylsökande om ska framlägga bevis för att han eller hon har blivit utsatt för det som åberopas som asylskäl.

Det är inte lätt, och när migrationsmyndigheterna därtill undandrar sig det utredningsansvar som lagen ålägger dem kan det vara omöjligt. På detta område råder godtycket.  Åtskilliga flyktingombud och flyktingadvokater har påpekat det men förgäves. Den 13 mars i år anordnade Etikkommissionen i Sverige en diskussion om dessa saker på ABF-huset i Stockholm, med förläsningar av flyktingadvokaten Sten de Geer och Simon Andersson, tidigare flyktingjurist och nu doktorand i processrätt vid Stockholms universitet.

De gav i överflöd exempel ur sin praktik på kitsligheten i ”trovärdighetsfrågan”, på den omvända bevisbördan, på bristen på utredningsansvar och negligering av läkaretiken. Trots läkarintyg som bekräftar att flyktingen lider av posttraumatiskt stressyndrom och har skador som stämmer med asylberättelsen, händer det inte sällan att Migrationsverket ifrågasätter det och därmed också övertar rollen som medicinsk expertis.

Sverige har åtskilliga gånger kritiserats av FN-organ för att utvisa tortyroffer. De apatiska barnen ökar nu återigen oroväckande  i antal, utan att det denna gång skapar rubriker. En stor del av dem kommer från områden där de utgör förföljda minoriteter, som uigurer från Kazachstan eller romer från Serbien. Som vi vet råder det i flera europeiska länder en stark förföljelse av romer som utsätts för brutala övergrepp –  antiziganism. Det hindrar inte Migrationsverket från att utvisa svårt sjuka barn, i koma och sondmatade,  och deras familjer dit.

Sten de Geer och Simon Andersson underströk att det inte är lagen det är fel på. Den är koncis och klar och i stora drag bra. Om det är troligt att en flykting har torterats och riskerar ny tortyr eller har skäl att frukta att bli dödad vid ett återsändande eller har han eller hon lagligt rätt till skydd, punkt, slut.

Felet ligger i lagtolkningen och de felaktiga tolkningarna av lagstiftarens vilja. Inom Migrationsverket tillämpas en praxis som – att döma av det ökande antalet avslag på asylansökningar – går ut på att få ut så många flyktingar som möjligt ur landet. Simon Andersson ansåg, i likhet med domaren på Invandrarverket  jag citerade ovan, att Migrationsverket knappast kan kallas en myndighet.  Han hävdade att det rätteligen borde kallas ett politiskt organ.

Som känsligt följer regeringsviljan. Vilken för närvarande önskar ökad restriktivitet i invandringen.  Det sker lagvidrigt och mot lagstiftaravsikten. Det finns i inget rättsområde i Sverige, fastslog Simon Andersson, som är lika undermåligt som flyktingpolitiken. Det rättsförfarande som tillämpas där är under all kritik och skulle inte kunna accepteras någon annanstans.

På det här området är Sverige ingen rättstat.

*

Ingen av oss medborgare i Sverige skulle finna sig i en sådan behandling som en asylsökande utsätts för. Kan vi tänka sig oss att ett femårigt svenskt barn som inte kan identifiera sig på en gata och för det blir inlåst tre månader i ett häkte?

Eller att vi själva,  efter att ha utsatts för våldtäkt, mordförsök eller en polismisshandel som slagit oss blå och gula och därefter flytt i stängda truckar utan mat och vatten, ska bli förnedrade genom en misstänksamhet och misstro som sträcker sig långt utöver gränserna för mänsklig respekt?

Kan vi föreställa oss att vi  skulle utsättas för att låsas in i förvar, berövas kontaktmöjligheter, få vistas där i månader och behandlas som kriminella  i väntan på  deportation av polis eller transporttjänstemän, för att föras tillbaka platsen som vi flydde för vårt liv från? Naturligtvis kan vi inte det. Vi skulle aldrig finna oss i att bli behandlade på det sättet.

Nej, aldrig i livet, eftersom vi är medborgare i en rättstat. Som dock inte är en rättstat för alla. Etikkommissionen i Sverige är ett nätverk av frivilliga som grundades för ett tag sen (jag sitter i styrelsen) för att väcka uppmärksamhet om att mänskliga rättigheter inte tillämpas i asylpolitiken. Och som enligt sina stadgar ska verka för att försvara rätten till asyl, och att asylrätten upprätthålls enligt utlänningslagen och dess förarbeten samt enligt 1951 års Genèvekonvention om flyktingars rättsliga ställning och övriga gällande konventioner som  Sverige har undertecknat.

Det är ett nätverk som helt bygger på frivilligarbete. I själva verket är det enbart frivilliga flyktingarbetare som står till buds för de asylsökande som fått avslag och som är papperslösa, utan försörjning och i behov av vård. Den har uppkommit till följd av det som Simon Andersson pekade på – att Sverige inte är en rättstat när det kommer till flyktingpolitiken.  Och att respekten för mänskliga rättigheter därmed håller på att urholkas. (Man kan bli medlem för 200 kronor, pg 61 72 58 – 9, uppge e-post för utskick).

Det finns också andra nätverk av frivilliga för stöd åt de mest rättslösa som är flyktingarna och de papperslösa. Sammantaget är dessa nätverk och organisationer en protest mot att humaniteten och etiken de facto håller på att urgröpas genom den bisarra situation som vi befinner oss i – nämligen att respekten för de mänskliga rättigheterna håller på att förtvina i  Sverige liksom i Europa. Mänskliga rättigheter kan bara upprätthållas av en majoritet som inser dess betydelse för ett samhälle och dess kultur.

Här står Europa står inför ett verkligt dilemma. Och det ser inte ljust ut. Det har inte varit någon bra  tid för mänskliga rättigheter, konstaterade Thomas Hammarberg dystert när han nyligen efter sex år avgick som kommissarie för mänskliga rättigheter från Europarådet. Han lät mycket deprimerad (DN 5.3). Ganska många inser att han har alldeles rätt.

*

Låt mig återvända till Spöksonaten och de instängda åldringarna i uppsättningen på Dramaten. Skådespelarnas allvar, deras inlevelse, humor och kärlek gör att varje roll, även de osympatiska, blir ofantligt mänskliga. Det är konstens och kulturens uppgift. Att mänskliggöra medmänniskan är en etisk förpliktelse.

Det är följaktligen helt riktigt att koppla samman kultur och ett samhälles behandling av de mest utsatta individerna. Det är alltså inte bara av vår  godhet och allmänna välvilja som vi bör  intressera oss för flyktingpolitiken. Vi har skäl att göra det för vår egen del och för oss själva.

Om det blir Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven som kommer att leda oss och Sverige under den nära kommande framtiden kan vi inte veta.  Det är i vilket fall som helst varken den ene eller den andre som kommer att rädda oss ur den förlamande krocken mellan realitet och politik – nödvändigheten av immigration ställd mot metoderna i  avvisningspolitiken. Det är snarare vi som kan rädda dem genom att skaffa oss en uppfattning och framföra den.

Den som oroar sig för att bli behandlad som en hund, ett bylte eller en trasa på långvården eller äldreboendet, och utan respekt för människovärde och värdighet, bör idag intressera sig för  flyktingpolitiken. Det är det mest obelysta och svårgenomskådligaste området rättsområdet i landet, men det som handhar människor som verkligen saknar röst.

Om vi ser att de behandlas utan respekt för mänskliga rättigheter innebär det att fler kommer att behandlas så. Förfallet börjar alltid på det svagaste stället. Det är därifrån det börjar ruttna. Och förruttnelsen går vidare till andra områden, och når allt längre ut i samhället och det blir svårt att försvara de värden som Europa har skäl att känna stolthet för: demokrati, likhet inför lagen, rättsäkerhet.

Agneta Pleijel

Comments are closed.