2010

2010-03-16
Denna artikel skrevs i samband med studier i global utveckling på Göteborgs Universitet våren 2010:

Design av kläder och alltmer exklusiv heminredning seglar upp som en stor trend bland unga människor i väst.
Samtidigt är det fortfarande ungefär 1,4 miljarder människor som försöker överleva varje dag på mindre än 1,25 $ om dagen. FN:s millenniemål som går ut på att halvera fattigdomen till 2015 kommer antagligen inte att lyckas.

Det är högst otroligt att 15 procent av världens befolkning i de rika länderna ska kunna isolera sig och upprätthålla sin välfärd och sitt sätt att leva om resten av världen präglas av instabilitet och osäkerhet.
Är det då möjligt att åstadkomma en ny global New Deal som avskaffar fattigdomen?

Det finns positiva tecken att ta fasta på: en snabb ekonomisk utveckling inte bara i de s.k. BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) utan också i flera länder i Afrika söder om Sahara. Hur ska denna tillväxt komma de hundratals miljonerna fattiga till godo?

Samtidigt råkar biståndspolitiken allt mer i vanrykte. Människor från fattiga länder som kommit till rikare för att jobba hjälper sannolikt sina hemmavarande familjer, släktingar och lokala samhällen mer effektivt än den rika världens bistånd. Det samlade biståndet rör sig om cirka 100 miljarder $ om året medan man räknar med att ungefär tre gånger så mycket remitteras från migrantarbetare.

Under ett 20-tal år i slutet av 1900-talet dominerade ett nyliberalt ekonomiskt tänkande utvecklingsarbetet. Ett av problemen med det synsättet är att man gör en åtskillnad mellan ekonomi och social utveckling. Bara fattiga människor får tillträde till världsmarknaden så kommer det att ske en social utveckling liksom per automatik. Det är i själva verket en rätt sentida och tveksam åtskillnad. Egentligen är marknaden och ekonomin inbäddad i det sociala.

För oss i den rika världen är det moraliskt omöjligt att förneka fattiga människor rätten till ekonomisk tillväxt. Men det måste röra sig om en kvalitativ tillväxt som samtidigt måste möta ekologiska krav och krav på kloka investeringar ur klimatsynpunkt.

Att ekonomisk tillväxt mycket väl kan förenas med social utveckling är ingen ny tanke (vilka tankar är för övrigt det?). Den var stark under 1970-talet, men trängdes undan då den nyliberala eran inleddes med Ronald Reagan och Margaret Thatcher i spetsen.
Idag är det ett problem att det inte finns någon stark tradition i ekonomisk forskning på makronivå som utgår från att fattiga människor och sociala processer har betydelse. Den bristen borde åtgärdas.

Den amerikanske utvecklingsforskaren Jan Nederveen Pieterse formulerar i sin bok Development Theory ett antal förslag till användbara reformer (min översättning):

  • Tillväxt som leds av investeringar och inhemsk efterfrågan.
  • Mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsrätt och oberoende fackföreningar. Inhemsk efterfrågan kräver stigande löner och en utjämning mellan kapital och arbete.
  • Politiska reformer och aktiv demokrati för att motverka ekonomisk skurkaktighet.
  • Kontroll över kortsiktiga kapitalrörelser för att få investerare att göra åtaganden för en begränsad tid.
  • Skatter på köp och försäljning av valutor för att motverka finansiell spekulation.
  • Åtgärder för att förhindra skattekonkurrens.
  • Nedskrivningar av skulder för låginkomstländer.
  • Reformera IMF och Världsbanken.
  • Översyn över globala handels- och investmentinstitutioner och deras policies.

Var och en av punkterna representerar stora ämnesområden som var för sig kräver omfattande reformer. En sådan agenda skulle kunna vara en utgångspunkt – för utveckling är, enligt Nederveen Pieterse, en ständigt pågående, kollektiv läroprocess!

Frågorna blir då: Vem eller vilka ska bli agenterna som kan driva och genomföra ett sådant program? Om nu nationalstaterna har förvandlats till mellanhänder som bara har att hantera signaler från världsmarknaden?

Finns lösningen i en interregional värld som EU strävar efter? Eller är det möjligt att tänka sig en världsregering, ett reformerat FN? Eller ett världsparlament?

Kinna 2010-02-15
Anders  Hjorth

Print Friendly, PDF & Email